Arthur Ahlblad

Pappina ja historiantutkijana Inkoossa 1926 -1928.

Arthur Emil Ahlblad syntyi Helsingissä 26.7.1892. Arthurin isä oli koneenkäyttäjä Gustaf Fredrik Ahlblad ja äiti ompelijatar Augusta Vilhelmina Ahlblad (o.s. Tötterman). Heidät vihittiin avioliittoon maaliskuussa 1887. Perheeseen syntyi sittemmin kolma lasta: Gunnar, Beatrice ja Arthur.

Arthurin isä Gustaf oli syntynyt 6.3.1857 Inkoon Fagervikissa (Backa, Dråsa), jossa oli viettänyt lapsuutensa. Hän muutti aikuistuttuaan Helsinkiin ja toimi sittemmin maa- ja merikoneenkäyttäjänä. Hän oli elämänsä aikana koneenkäyttäjänä mm. Lohjan höyrysahalla, Valtion Rautateillä ja useilla eri höyrylaivoilla. Gustaf Fredrik kuoli 58-vuotiaana 3.8.1915 pitkäaikaisen sairauden murtamana. Arthurin äiti Augusta oli syntynyt 20.11.1856 Siuntiossa ja hän kuoli 81-vuotiaana 12.6.1938.

Arthurin veli kapteeni Gunnar Ahlblad (s. 1888) toimi Suomen sisällissodan aikaan suojeluskunnan päällikkönä Viipurissa. Gunnar joutui punakaartilaisten vangiksi ja hänet murhattiin keväällä 1918.

Arthurin sisko Beatrice Augusta Ahlblad meni vuonna 1916 naimisiin insinööri Herbert Järvisen kanssa. Heille syntyi tytär, joka sai nimekseen Lola Augusta. Lola Augusta Järvinen avioitui unkarilaisen sanomalehtimiehen Franz von Somogyin kanssa vuonna 1937.

Arthur valmistui ylioppilaaksi Helsingin ruotsinkielisestä normaalilyseosta 1913 ja hän lähti sen jälkeen opiskelemaan teologiaa. Arthur kirjoitti nuoruudessaan runoja ja oli opiskelijatoverien kuvailujen mukaan herkkä ja yhteisössään erittäin pidetty ihminen. Arthur suoritti jumaluusopillisen päästötutkinnon lokakuussa 1918. Tämän jälkeen hän työskenteli Sipoon, Eräjärven, Oulunkylän ja Mustion seurakunnissa, kunnes v. 1922 sai viran sotilaspastorina Vaasassa. Arthur suoritti ensimmäisen pastoraalitutkinnon 19.12.1923.

Arthur kärsi kroonisesta keuhkosairaudesta ja hän joutui toisinaan viettämään pitkiäkin aikoja parantoloissa. Vaikka Arthur viihtyikin hyvin Vaasassa, niin sairautensa vuoksi hän ilmeisesti koki sotilaspastorin viran itselleen fyysisesti liian rankaksi. Lokakuussa 1925 Arthur haki avoimeksi tullutta Inkoon kappalaisen virkaa. Ainoana hakijana hän sai viran ja aloitti työnsä Inkoon seurakunnassa 1.5.1926.

Valtioneuvosto vahvisti kesäkuussa 1926 Inkoon seurakunnan papiston palkkausjärjestelyn:

"Seurakunnassa on kirkkoherran peruspalkka 43,000 ja kappalaisen 28,000 markkaa, joista kumpikin saa luontaisetuina 10 %. Ikälisää saa kirkkoherra 3,440 ja kappalainen 2,240 markkaa. Henkilömaksu on 5 markkaa. Siinä tapauksessa, että kappalaisen virka lakkautetaan, on kirkkoherran peruspalkka 55,000 markkaa, josta luontaisetuina, 4,400 ja rahassa 50,600, ikälisä 5,500 ja kanslia-apu 2,200 markkaa."

(Helsingin Sanomat 11.06.1926 No 155)

Arthurin esimiehenä ja Inkoon kirkkoherrana toimi rovasti Lars Oskar Kjäldström (1857-1955). Rovasti Kjäldströmistä tuli 90-vuotiaana (v. 1947) Suomen vanhin virassa oleva pappi. Hän toimi virassaan vuoteen 1950 asti. 

Arthur oli kiinnostunut historiasta. Arthur oli hyvä kirjoittamaan, ja hän kirjoitti historiantutkimuksistaan sekä myös kirkollisista- ja yhteiskunnallisista asioista ahkerasti sanomalehtiin. 

Arthurin voimakkaat mielipiteet ja suorapuheisuus saattoivat olla yhtenä syynä siihen, että vuoden 1927 tammikuussa osa Inkoon seurakunnan jäsenistä halusi kustannussyihin vedoten lakkauttaa kappalaisen viran. Asiaa käsiteltiin sen jälkeen runsaasti julkisuudessa lehtien sivuilla. Arthur tuomitsi puheissaan jyrkästi kaikki kirkon ulkopuolella toimivat "uskonlahkot" ja laittoi mielenosoituksellisesti hakemuksen avoimeen Liljendalin kirkkoherran virkaan. Kaikista valituksista huolimatta Inkoo jatkoi tämän episodin jälkeen kahden papin seurakuntana. Arthur sai siis pitää kappalaisen virkansa.

Överby oli Inkoon kappalaisen virkatalona. Tilan kaivo oli kelvoton ja Arthur pyysi kesällä 1927 seurakunnalta varoja uutta kaivoa varten. Kaivoa varten myönnettiin alkuun 10 000 markan määräraha, mutta siitä valitettiin. Arthurille ei siis haluttu antaa uutta kaivoa ja tapaus "Överbybrunnen" eteni valituksineen aina Porvoon Tuomiokapituliin ja korkeimpaan hallinto-oikeuteen asti. 

Överbyn virkatalon vuokraviljelijä Alfred Grönholm kuoli kesäkuun ensimmäisenä päivänä 1928, ja Arthur oli näin taas menettänyt yhden tärkeän ihmisen lähipiiristään. Pahenevan sairauden ja muiden elämän vastoinkäymisten vuoksi Arthurin mieli alkoi yhä enemmän katkeroitua. 

Arthur piti viimeisen saarnansa isänsä lapsuuden maisemissa Fagervikin ruukin kirkossa 26.8.1928, ja hän päätti maallisen vaelluksensa saunassaan 36-vuotiaana syyskuun seitsemäntenä päivänä 1928.

Sanomalehdissä uutisoitiin kuolemaan johtaneesta häkämyrkytyksestä:

Harvinainen häkämyrkytysonnettomuus Inkoossa.

Pitäjän kappalainen, pastori Ahlblad kuollut saunaansa.

T.k. 7 p :n iltana kuoli Inkoossa omassa saunassaan Inkoon kappalainen, pastori Arthur Edvard Ahlblad häkämyrkytykseen.

Pastori Ahlblad oli sanottuna iltana klo 6 aikaan aikonut mennä kylpemään yhdessä erään maanviljelijän kanssa. Kun maanviljelijää ei kuulunut, lähti A. yksin saunaan. Puolen tunnin kuluttua saapui mainittu maanviljelijä kiirehtien perästä saunaan. Sinne ei hän kuitenkaan päässyt, sillä ovi oli lukittu. Tämän jälkeen palasi hän takaisin kotiinsa. Kun pastori Ahlbladia ei alkanut kuulua saunasta, arveli hänen äitinsä hänen lähteneen jonnekin mainitun maanviljelijän kanssa. Lauantaiaamuna, jolloin pastorin vuode havaittiin koskemattomaksi ja pastori yhä poissaolevaksi, heräsi kuitenkin epäilyksiä, että jotakin ikävää on tapahtunut Tällöin mentiin saunaan ja murrettiin sen lukossa oleva ovi. Saunan lattialta löytyi pastori Ahlblad kuolleena puolipukeissaan. Paikalle kutsuttiin heti lääkäri, joka totesi A:n kuolleen häkämyrkytykseen.

Pastori Ahlblad oli syntynyt Helsingissä heinäkuun 26 p:nä 1892 ollen siis kuollessaan vasta 36-vuotias. Hän tuli ylioppilaaksi 1913 ja vihittiin papiksi 1918. Pastoraalitutkinnon suoritti hän 1923. Inkoon kappalaisena ehti hän toimia kahden vuoden ajan. Pastori Ahlbladia jäivät lähinnä suremaan äiti sekä sisko.

(Helsingin Sanomat 14.09.1928 No 250)

Arthur Emil Ahlblad jätti perinnöksi jälkipolville mm. mielenkiintoisia keskiajan historiaa käsitteleviä artikkeleita ja tässä yksi niistä. Kirjoitus on julkaistu Västra Nyland- lehdessä elokuussa 1926.

Våra medeltida stenkyrkor, vördnadsbjudande och minnesrike, äro de äldsta byggnaderna i landet. De gömma ofta på sällsynta och dyrbara minnen av vitt skilda slag. Om vi tänka på stenkyrkorna i västra Nyland är Sjundeå kyrka i besittning av en gammal och värdefull predikstol, som blivit församlingen förärad av ingen mindre person än Karin Månsdotter. Lojo kyrka är känd för sina medeltida målningar, vilka helt betäcka väggar, tak och pelare. Karis kyrka har sin nära fem hundra år gamla helgonbild av trä. Ingå kyrka äger en ovanligt stilren klockstapel. Kyrkan, den största landskyrka från medeltiden i hela Nyland, är tillika den enda, som mitt på kyrkogången har en rad av tre stora stenpelare.

Något som inte finnes i själva kyrkan, men för tre hundra år tillbaka funnits i dess arkiv, är en samling av trenne medeltida urkunder, tre domar, av vilka den äldsta är snart femhundra år gammal. Andra kyrkor i Nyland ha inte ägt sådana deras egendomar berörande handlingar. Dessa måste hava tillerkänts redan i medeltiden ett ovanligt historiskt värde alldenstund biskop Terserus vid en visitation i Ingå år 1661 låtit avskriva de på gammalt pergament avfattade breven för att förvaras i Åbo domkyrkoarkiv. Kopiorna lämnades kvar i Ingå. I kyrkans räkenskapsbok av år 1637 fanns därtill avskrift av de tre domarna. Om de dyrbara originalen eller kopiorna i Ingå kyrkoarkiv numera finnas i behåll har jag ej lyckats få reda på. I universitetsbiblioteket i Helsingfors överkom den, som nedskriver dessa rader, för någon tid sedan en bok, som skildrade våra gamla stenkyrkor i västra Nyland. Boken innehöll till min stora glädje avtryck av de tre domarna av år 1441, 1447 och 1536. De behandla alla samma sak och bestyrka kyrkans äganderätt till ett densamma givet hemman. Då dessa brev förr inte avtryckts i någon tidning och antagligen äro okända till sitt innehåll, avskrev jag det första och det sista. Då de för århundraden tillbaka med svårighet präntades på pergamentets hårda blad, fanns inga tidningar. Nu kunna de på samma dag studeras av tusende hem, dit denna tidning når. På sin medeltida avfattning må de gamla handlingarna ord för ord tala sitt lättförstådda språk för våra dagars tidningsläsare om en forntida gårdsprocess i Ingå socken.

Brevet från 1441.

"För alla the thetta breff förekomma kan, kännes Jagh Matz Mirtensson Laghman i Suderfinne laghsagu, att then tidh iagh hult Ting medh almogen i Ingo Sochn, närvarande ährlike mann Hindrich Bidz aff ärlix mans wägnar Johan Karlsson. hoffwidzman vppå Åbo huuss och Magnus Swensson häredzhöffdings samma Stadz och flere godo männ Arom epter Gudz byrd MCDXLI (1441) feria qvarta post Dncam Oculi (22 mars) Tå kärde Aren Wargh till herr Jöns Körkiopräst i Ingo Sochn om II Skattmarker Jord, liggiande i Gudhlogsböle, hwilket maal iagh sköt till thenne tolff i Nämbden såte, Clement Begarmäster, Lauridz Grone, Torsten Innanbak, Twre Swensson, Jöns Michelsson, Mårthen Andersson, Jeppe Haqvinsson, Magnus i Böle, Oloff kämpe, Jönis i Äffvisböle, Ransakade, witnade och effter skulo swäria först edzbär warder att the förb:de Jord war gifwen vnder Inga körkio för LXXX (80) Ahr till ewärdelika ägho och icke fränder eller wänner till återlösning ock engen mote nämpden wädia wilde. Ty dömde jag Matz Mirtensson the förb:de II Skattmarker iord liggiande i Gudhlogsböle vnder S. Nikolai körkia i Inga Sochn staduga och fasta att blifwa, och förbiuder iagh Arn Wargh och hwariom androm efter thenna dagh the jord hindra eller qwälia vndan Inga körkio widh sina VI (här följer ett tecken, som anger vitesbeloppet i penningar) för min dom. Till mera wisso och höghre förwaring, hänger iak mitt jnsighle vnder thetta breff. Datum anno die loco et tempore supradicto in testimonium meum dorsotenus appensum"

Brevet från 1536.

(Kansallisarkiston Pergamentti-kokoelma)

"Jack Erick Flemming Ridder ock laghman ij Sudra Finne lagsagu bekennes medt thetta mit nerwarande ypna breff, atth then tidh iack lagmanz ting hulth medt almogen af Ingo Sochn i närwaro wälbyrdugh mans Henrich Henrichssons på Donis by häridzdom ij werie haffwande på ährligh mans wägnar Nils Grabbas haritshöffdinge thär samma stadz och flere godo manna närwaro Anno Dni MDXXXVI (1536) tridie dagh Jwl (37 december) kommo för rätta å sätta Tinge Päder Dam, Jacob Wargh ij grönhedt, Mickel Andersson ibidem (från samma plats) ock Jöns Skräddare ij Gådolsböle, kunnogt ock witterligit giorde, att the titt ock ofta tillförende klandra ock i gän byrda wille halffwannan skattmarck Jord liggiande i förb:de Gådolsböle, hwilken jord eller Godz thcsse förb:de vnder Inga kirke gifwit hadhe, dock epther att Mester Jöm körkeherre ij Ingo gammal breff thär oppå hade, på kyrkans wägne, som långo för konung Karlz Räffst giffne wåro. Ty för sådana breff och gamla hevdt skull hadhe the så nu nyliga på bädha sidhor wänliga samtyckt ock öfwerens warit, att förb:de Mäster Jören hadhe gifwit förb:de Pedere Dam och hans förb:de Selskapp tolff marcks Rigisca redhepenninga ock tio pund Rogh (råg) hwilka föreskreffne penninga och Rogh förb:de fyra Bönder bekände sigh här yppå sätte Tinge redeliga epther sin eghin willia ock goda åtnöian ap:t hafwa ock thär medh affhände the Sigh ock theras arffwingom förb:da halffannan Skattmarck jordh ij Gådolsböle ock tillägnade thet vnder förbenämbda Ingo kyrke medh huuss, jord åker, äng, Skogh. Skiul, Muulbeet ock fiskewatn i wätho och torro, när by ock fiärre, ingho vndantaghna som the godze aff ållder tillegat haffwer heller ännu thär till opspörias kann till ewärdeliga ägho, Ty skiöt iack thet till the XII ij nämpdene såto, som wäre Anders ij Flitt, Anders ij Kulla, Päder ij Swartebeck. Arffwidh ij Brezby, Erich ibid, Erich ij Jöddeböle, Hans ij Swartebeck, Peder Esping, Staffan ij Flitt, Lasse i vthan åker, Jåp i Långewijk, och Oloff i Fagerwijk, the thär om ransakade ock witnade, att samma Gådelsböle sålänge vnder kirkene leghat hafwer ock att förb:de Mester Jören på kyrkenes wegne medh förnämbde Peder Dam ock Hans Stallbröder alldeles så wänlige nu på nytt förlijkt war som föreskrifwit står, Ty epter att ingen moot mick eller nämpdene wädia eller ytermera klandra wille, ock epter the tolffmanna ransakan ock witne, thesslikes ock epther för:na fyra Byrdemäns samtyckio ock godh willia dömde iack för:da II Skattmark i Gådalsböle medh allom tillaghom vnder Ingo kyrka epther htnne här dagh ohindrat ock oklandrat blifwa, widh hwars mans VI marker för mijn dom. Thess till ytter mera wisse ock bätre förwaring låter iack witterliga mitt insegell vnder thetta breff hängia låta. Datum et actum Anno locoo et temphore ut supra." (Dag och sak i ovanför nämnd ort och tid.)

Dessa gamla aktstycken från svunna tider giva oss mycket vid handen. Vårt svenska modersmål förstås med lätthet fastän ett halvt årtusende ligger mellan vår tid och den dag då det första brevet kom till. Substantiven skrevos då ofta med stor bokstav såsom fallet än i dag är i tyska språket. En stor osäkerhet rådde i stiliseringen. Ordet kyrka skrives på åtta olika sätt, en gång såsom vi nu skriva det. Dessa brev utgöra domhandlingar och påvisa en likhet med nutida juridiska utslag. Nästan hela brevet är en enda mening, där sats följer på sats i det oändliga. Ting höllos i medeltiden såsom i våra dagar. I vardera domen uppräknas namnen på de personer, som bildade tillsammans med domarna rådet. I det äldre brevet läser man deras för- och tillnamn, i det senare fogas hembyn till mannens namn. En medlem var från Kulla, två från Breds, en från Joddböle, en från Långvik och Fagervik, två voro från Flyt och två från Svartbäck, medan Lasse hade sitt hem i Utanåker, där redan i medeltiden fanns socknens kapellansbol. Två präster från medeltiden i Ingå hava genom dessa sällsynta domar blivit kända, den ena, "herr Jöns war Körkiopräst i Inga" 1441, den andra "Mäster Jören war körkeherre i Ingo" 1536.

Men själva saken, vad gällde den? Såsom det av dessa domar framgår hade kyrkan fått mottaga ett hemman, som arvingarna dock vilja återfordra. Gården, vars namn ingenstädes nämnes, är Landboas och skänktes den åt Ingå kyrka, såsom brevet uttryckligen säger, redan 80 år före den första processen. Det nu gängse bynamnet Gårdsböle skrives på fyra olika sätt. Vem, som donerat gården till kyrkan, känner man ej till. Kanske var det samma dam vars bild kyrkan ännu denna dag för i sitt sigill. I den andra domen av år 1447, här icke återgiven säger lagmannen Karl Knutsson Bonde, som var "Ridder och Höffwidzman på Wijborg", att det varit en modersyster (moster) till Aron Wargh. Denne hennes släkting önskar nu genom processväg återfå sin mosters gård, men misslyckas. Efter några år, 1447, kommer samma process åter upp, men återigen förklaras kyrkan vara rätta innehavaren till gården som "till ewärdelika ägho" församlingen tillfallit.

Men familjen Wargh var som vargen hungrig efter bytet i Gådalsböle. Nästan hundra år efter den första processen försöker man sin lycka åter. Denna gång har Jacob Wargh fått "Jöns Skräddare" från hembyn och tvenne bönder med sig. Men domare, kyrkans herde och tolvmän kunna visa svart på vitt, att kyrkan har äganderätten till gården och all dess marker i "wåtho och torro". Ingå kyrka blir i full besittningsrätt av den gamla donationsgården.

Detta var den tredje och säkerligen sista gången man försökte frånröva församlingen dess här omtalade egendom. I snart 600 år, och något årtionde endast efter kyrkans tillkomst, har densamma ägt och vårdat gården i Gådalsböle. Såsom det ur alla tre domar framgår var den till "ewärdelika ägho" av dess ägarinna för hennes själs salighet kyrkan given och kunde varken vänner eller fränder återlösa densamma under medeltidens gäng. Så borde det vara också nu i våra dagar. Gammal hävd, pietetskänsla och aktning för gåvobrev och donator borde verka förpliktande på dem, vilka nu bestämma över gårdens öde, så att densamma för kommande tider också skulle underlyda Ingå kyrka, som kan vara stolt över att, ensam bland kyrkor, besitta ett sådant omprocessat hemman ända från 1360.

(Västra Nyland 28.08.1926 No 95)

Lähteenä Kansalliskirjaston aineistot.

- Kristin Lauharo -