Tomtegubben i folktron

Berättelser från Degerby, Ingå, Lojo, Karis, Kyrkslätt, Sjundeå och Snappertuna.

Tonttu kansanperinteessä - Kertomuksia Degerbystä, Inkoosta, Lohjalta, Karjaalta, Kirkkonummelta, Siuntiosta ja Snappertunasta.

Tomtegubben tänktes ofta vara en liten figur som höll till på gården, hjälpte till med det dagliga arbetet och skötte om gårdens folk och djur.

1. Tomten en liten gubbe.

1a) En gång, då min pappa kom ut om morgonen från sin kammare, så stod tomten vid bordet i drängstugan och bultade handen i bordet. Han var en liten gråklädd karl. (Karis).

1b) I Ingå Bollsta såg man tomten för sjuttio år sedan eller år 1815 sitta framför rian. Han var en liten gubbe, som hade en röd, stickad mössa på huvudet. Dagen efter gick Tötterströms dotter, som då var en liten flicka, med sin mor tidigt om morgonen till rian, som låg nära till. Hon sade då: »Hur är grannen så tidigt i rian?» Då de gingo dit och se, så var dörren läst, och ingen människa var där. (Ingå).

2. Tomten enögd.

2a) Det drogs not på Kopparnäs strand, och man gjorde upp eld på stranden. Då kom dit en liten gubbe med hatt och ett öga mitt i pannan. En person i notlaget sa: »Har du sitt på en sån liten fan!» men i detsamma fick han eldsbränder mot ögonen. (Degerby).

2b) Enögda tomten på Växär bodde i bastun. Ingen annan än husbonden (Emil Boxström) vågade elda bastun, ty tomten visade sig. När Storö-Hägg gick förbi en gång, hörde han ljud och tittade in, i tro att gårdsfolket var där, men till sin förvåning ser han enögda tomten sitta framför ugnen och sköta brasan. (Snappertuna).

3. Tomten i berget.

På Kasaberget vid Strömsby finnes ett jättekast, i vilket enligt sägnen bor en tomte, som ofta skall ha låtit höra av sig i trakten. (Kyrkslätt).

4. Käringtomte dålig tomte.

Då tomten har visat sig, så har han haft bara ett öga mitt i pannan. Har tomten visat sig som karl, så har det varit god lycka och framgång i huset, men då han har visat sig som en gumma, så har det varit otur och olycka i huset. (Ingå).

5. Tomten höres utföra bullrande arbeten.

5a) På ett boställe i Barsgård så hände det sig en morgon, när jag skulle gå och tröska, att det höll på och tröskade så förskräckligt. När jag hörde det, så fick jag så brått sedan, då det tröskade i rian, när jag tänkte: »Nu tröskar de redan, och jag är borta». Men när jag kom till gården, så lågo de och sovo i god sömn. »Vad gör du här så tidigt?» frågade Barken. »Nå, jag ska ju tröska här i dag», menade jag. »Nå, inte ids jag krockla så tidigt om morgon», sade han då. »Men de tröskar ju redan», sade jag då åter. »Ja», sa Barken, »nog har jag hört det förr också, men jag har inte talat om det». Så skulle vi gå och se, men så slutade det av. Sedan gingo vi andra vägen, så att de inte skulle se, och det tröskade bara på hela tiden. Men så när vi kommo nära, kunde inte gubben hålla sig, utan »lullade», och då slutade det av. Jag fick inte mera sedan höra, hur det tröskade, och Barken sade, att jag nog skulle ha fått höra, om jag skulle ha varit tyst och inte talat om, att det tröskade i rian. (Snappertuna).

5b) För ungefär 65 år sedan eller på 1820-talet en allhelgonmässöndag så hördes, hur tomten tröskade i en gammal ria. I logen så höll han på. Det var flere personer, som stodo på berget och hörde, om de skulle få höra, att Stockholmsfarare skulle komma med segelgods upp från skutan. Först så var det som två skulle ha tröskat, så det bara ekade i berget, som var nära till. Sedan så slutade det med en slaga. Senare på kvällen kommo de hem från Stockholm. Förr hade de hört, hur tomten sopat i samma ria. (Lojo).

6. Tomten sköter om husdjuren.

När jag var hemma i Rösund, Lillgård, hade vi ett sto, som mamma hade fått hemifrån, och det var alltid så fett och ystert och var heller aldrig utan mat, fast man skulle ha gått när som helst till stallet. En gång då drängarna en onsdagsmorgon voro borta, skulle tjänstflickorna vara med mat åt stoet, och jag följde med. När jag steg in, så såg jag en liten grå gubbe, som höll hästen i grimskaftet, och jag blev så rädd, att jag inte kunde tala på lång tid. Tjänstflickan såg också samma gubbe. En annan gång, när vi gingo med sexa åt folket på ängen, sågo vi gubben, som stod inne i rian och med händerna i kors över bröstet lurade ut genom ridörren. Och flere andra gånger såg man honom där. (Snappertuna).

7. Tomten låter endast husbonden elda rian.

Det var på ett ställe, där inte tomten lät någon annan elda rian bara husbonden. Så hände det sig en gång, att husbonden hade varit till staden och var mycket trött om aftonen, när han kom hem, och för den skull bad han drängen gå och elda rian. Nå, han gick också och satte ved i ugnen. Ett trä fick han sätta, men när det kom två trän, räcktes alltid en hand fram, som tog bort det andra träet. Så gick drängen in tillbaka till husbonden och berättade, hur det var. Husbonden blev arg och gick till rian och sade: »Nu var du ändå bra stygg, som inte lät drängen elda rian, fast du visste, att jag är så trött. Om du nu helst skulle kasta in ved i rian». Ved kom också in. När husbonden fått elden att brinna, gick han ut, och tomten sade med samma: »Den här gången kunde jag nu göra, vad du bad mig, men en annan gång ska du inte be mig». Se, tomten ville inte vara liksom någon dräng heller, utan en hjälpare. Han var också alltid god vän med husbonden och satt med honom vid spiseln. De sutto båda och rökte med en kort pipa i mun. (Karis).

8. Tomte bär blott ett strå.

På ett ställe mötte de tomten en gång, då han kom med bördan på ryggen. En liten pojke gick vid sidan hans. Pojken bar bara ett strå i handen. Då sade bon: »Han har nog för liten börda». - »Han har inte så hög ålder heller svarade tomten, »han är bara nattgammal». - Tomtarna blevo så arga på bonden, när han var så onöjd, att de foro bort därifrån allihop. (Lojo).

9. Tomte, skratte håller vård om gårdens egendom.

9a) Tomtarna sågo inte heller alla lika ut. Tomten på Störsvik (i Sjundeå) var en liten gråklädd gubbe med ett öga, medan Kantvikstomten var ful och svart. På Störsvik höll man en kammare för tomtens räkning och inbar alltid åt honom mat och brännvin. Därför var tomten också mycket vaksam och pålitlig och gick om kvällarna i alla vrår och vinklar och undersökte allt. Han var vid gott humör, om allt var i ordning, men var någonting i olag, råkade han i vresigt lynne och var bland annat ond att möta. Störsvik hade två skepp, som seglade på utrikesorter. En dag blev det svår storm. På kvällen vandrade tomten omkring på gården, var i dåligt lynne, jämrade sig och sade för sig själv: »Det susar och brusar i tallarna, det bådar ingenting gott». Och någon tid därefter kom bud hem, att de båda skeppen hade förlist under den hårda stormen. Tomten hade nog haft reda därpå, men inte vågat sig ut för att hjälpa fartygen. (Sjundeå).

9b) I Kullbergs rian finns en tomte. En gång hade man tröskat ärter där och hann inte kasta dem. Om natten var en sedan och skulle stjäla de där ärterna och föste dem i en säck, men nog var det jäkeln, nog måste han lämna säcken där. Nog skulle Kullberg ha varit och vaktat också, men en gång, när han skulle vara och vakta vete, hade tomten bullrat och varit så arg, att Kullberg trodde, att både kankor och bördor skulle komma ner, och till sist blev han utkastad, för tomten menade, att han var karl att vakta själv.

En gång, när jag kom sent om aftonen från Stubböle, skulle jag gå i Kullbergs rian och sova, och som jag öppnade dörren, satt han för ridörren. Jag trodde, att det var elakt folk, och skulle ta upp ett trä och lägga framför dörren, men såg sedan, vad det var. Så tog jag tre bondon och lade långsmed väggen och lade mej på, men inte fick jag sova något. Han bullrade och slamrade så förskräckligt, drog på kastverket och vannade och elimitade i rian så. (Snappertuna).

10. Tomten far av med gårdsvärdinnan.

Teirtomten visade sig ofta för husfolket. En gång om julen möttes han av några bybor. De frågade, vad han skulle ha i lön för det kommande året. »Antingen husbonn eller värdinnan», svarade tomten. Och husmodern dog under det följande året. När hon skulle begravas, orkade inga hästar draga liket till kyrkogården. Det måste därför jordas i skogen invid Teir. Och detta tolkades som straff för att hon i livstiden hade varit för intim med tomten. (Kyrkslätt).

11. Tomten får nya kläder, nya skor.

Det var en skomakare, som skar till om aftonen sitt arbete, som han följande dagen skulle förfärdiga. Där så såg han tre små nakna karlar, som kommo midnattstid och började sy och sticka och bulta så hurtigt vid skomakardisken. När de fingo det sytt, så satte de det på disken och gingo bort. Det var så väl gjort, att det kom köpare genast andra dagen och beställde mera än vanligt. Så gick det tid efter annan, att han skar till, och de kommo och sydde, och skomakaren blev i gott välstånd.

»Vill du som jag vill, så ska vi bli upp i natt och se, vem som räcker oss en sådan hjälpsam hand», tyckte gumman. - »Jo, vi ska bli bara», sade gubben, och de blevo uppe. Så kom det tre små nakna karlar om natten. - »Vill du som jag, ska vi laga åt dem kläder», tyckte gumman igen, »för det gör mig så ont att se dem nakna». - »Ja, laga bara», tyckte gubben. Hon lät laga åt dem kläder och satte dem på disken i stället för det sydda arbetet. Om natten så kommo de igen och började arbeta, och när de foro bort, så togo de kläderna och hoppade och dansade och voro glada. Sedan så kommo de inte mera, men för skomakarn gick det bra i all hans tid. (Sjundeå).

12. Tomten, skratten får traktering.

Skepparen Thorström på Svartbäck hade tomte på sitt fartyg. Till julafton bar han alltid ned en mark penningar, ett ljus och en sup brännvin på kajutbordet åt tomten, ifall denne skulle ha behov av dessa saker. Frans berättade, att det alltid försvann, om nu tomten tog det eller gubben själv skaffade bort det efter julen. (Snappertuna).

13. Tomten varslar förändring av väder.

Thorström från Svartbäck hade tomte ombord. En gång gick Frans ned i lastrummet på vintern för att skrinna, men blev slagen i huvudet av tomten. Thorström kom en gång från Dalsbruk. Han låg själv i kojen, och Kalle låg på styrplankan. Sjölund satt vid rodret. Tomten började snarka i kabelgattet. Men Sjölund stampade då, så att tomten tystnade. Han väntade vackert väder. Thorström var nära att slå Sjölund, för att denne inte låtit tomten sova i fred.

En gång, då Thorström med samma pojkar var i Reval, skulle de hala ut galeasen till pålen (förtöjningspålen). Tomten kom då från aktern till fören. I Porkala hamn kom tomten ned på däcket, så att det brakade, förstod Thorström, att det skulle bli storm, och låg stilla. Vid Box skramlade tomten i kättingen, men Kalle tölde (rådde) till färd mot Thorströms vilja. De förliste utanför Reval. (Snappertuna).

14. Tomten tål icke slarv.

I gamla major Tåbens tid på Prästkulla var där en dragon, som hette Erman. En kväll skulle han fara någonstans i majorens ärende. Han svansade då upp hästen, förrän han sprang på ryggen. Då han kom hem, så skulle han lösa upp svansen. Då han inte med fingrarna fick upp knuten, för det var kallt, så tog han fram kniven och skar upp den. Med samma fick han en örfil av en osynlig hand. Det var tomten, som slog honom. Erman, som stammade, sade då: »Ska, ska, ska, tu, tu, tu slå kronans karl tu!». (Lojo).

15. Tomten fordrar iakttagande av god sed.

I Norrby fanns tomte i rian. Släppte man en hejsandundrare, for tomten i taket. Köpböle Bromans tomte kastade ut rigubbarna, då de släppte på logen. Kjulböle Erik brukade elda i rian. En gång släppte han en hurrare och blev då utsparkad av tomten. (Snappertuna).

16. Två tomtar slåss.

16a) Esbo gårds tomten och Tyris tomten slogos en gång. Esbå gårds tomten slog med en dyngsläde, och Tyris tomten hade harven. Tyris tomten vann. Så sålde Tyrisen tomten till Gumbacka. Och Gumbackarna lära ha kört efter honom i tre onsdagar efter varandra. Tredje onsdagen lär han ha följt med, eftersom hästarna voro så våta, att fraggan tippade bara, när de kommo hem. (Kyrkslätt).

16b) Det var en gång två tomtar, Gerknäs tomten och Tjyle tomten, och de buro säd från varandras åkrar. Så hände sig en gång, då vardera tomten kom kånkandes med var sin börda, som de hade gjort utav stackarna på åkrarna, att de möttes på en bro vid Brobäcken som rinner mellan Storsjö och Lillsjö och så började de gräla och slåss. Efter ett skarpt kragatag smitade Gerknäs tomten Tjyle tomten i backen och for av med bördan hans. Från den tiden kom Tjyle tomten aldrig mer tillbaka och slutade att bära skylar från Gerknäs åkrarna. Från samma tiden blev Tjylehemmanet allt fattigare och fattigare. (Lojo).

17. Orenhet i fatet, tomten flyttar.

Det var på ett ställe en tomte, som alltid bar så mycket åt bonden, och för den skull hade bonden alltid ett fat gröt åt honom till julen. Men så en gång hade bonden en ny dräng, och han tyckte, att det var skada på den goda gröten, och åt upp den själv och bestyrde i fatet. Drängen låg sedan på lur för att se, vad tomten skulle säga. Sedan när tomten kom och skulle äta som vanligt och såg, vad som var i fatet, sade han: »Sju mil och sju skyl och skit i maten likaväl», och sedan bar tomten aldrig mera något till den gården. Det som tomten sade, har blivit till ett ordspråk, som man använder, då man har fått dåligt betalt för sin möda. (Ingå).

18. Tomtegumman blir bränd.

I Heikka ria i Böle by i Sjundeå hade tomten förr i världen visat sig. En gång då bonden Gustav, som dog på 1830-talet, eldade rian och en kväll gick att se till den, satt tomtegumman framför ugnen med utbredda ben och stekte fläsk. Bonden tog hett fläsk och smällde henne mellan benen. Hon började då ropa: »Själv bränd, Själv bränd!» Hon kallade bonden »Själv». Med det samma kom tomten för att se vad hon ropade för. Hon ropade då det samma: »Själv bränd, Själv bränd!» Bonden avlägsnade sig då från rian. (Sjundeå).

19. Tomte slåss med björnen.

Det var på ett ställe, som de hade tomte i rian. Den hade nu släpat dit allting till den rian, och de hade fått av honom så mycket egendomar, att de inte mera ville ha något, och inte skulle de idas föda honom mer heller. Då började de fundera, hur de skulle bliva av med honom. Sedan kom det en resande, som hade en björn att visa. Där så satte de björnen i rian till natten. Mitt i natten kom tomten hemsläpande med en skinka och kastade den in genom dörren. Så började björnen äta. Där så trodde tomten, att det skulle vara bonden, som var i rian. Han for in i rian efter och skulle ta skinkan. Men det blev krig av, och tomten måste ge tappt, han var rädd, att björnen skulle äta upp honom. De togos där, så att rikankorna allt hade brustit, och allt hade velat gå sönder. Tomten vågade inte på längre tid gå dit, och när han träffade pigan vid sjöstranden, som hon stod och tvättade byke, så frågade han, om de hade den gamla katten i rian än. Då sade hon, att inte lägga de den katten bort aldrig mer, och så vågade inte tomten fara dit, och så sluppo de honom. (Sjundeå).

20. Tomten frågar vad man önskar.

Det var en bonde, som gick tre torsdagskvällar till en tregrenad väg för att få tala med tomten. Tredje kvällen kom tomten och frågade honom: »Vad vill du ha?» Bonden blev så rädd, att han inte sa något annat än »skit», och det gick så med honom, att han fick så mycket av det han begärde, att han ville drunkna. Tomten förde åt honom så förskräckligt. (Ingå).

Källor - Lähteet:

(Finlands svenska folkdiktning. Mytiska Sägner / utg. av V. E. V. Wessman. 1931.)

1a. Andsten, gumma på kommunalhemmet i Läpp, 70 år (1909).

1b. Tötterström, »madam», Jönsböle.

2a. Sundberg, Eva, Porkala, född 1839.

2b. Einar Öhman, 1917, Snappertuna.

3. J. E. Rosberg och Uno Fleege, Kyrkslätt socken. Dess natur, utveckling och historia II s. 27. Helsingfors 1901.

4. Nyland II s. 123. Samlingar utgifna af Nyländska afdelningen. Helsingfors 1887.

5a. Asplund, en gubbe på kommunalhemmet i Läpp, 70 år (1909).

5b. Enman, Anders Gustaf, torpare i Väjby, född 1804, död 1884.

6. Lindblad, Hugo, född i Pojo den 17 febr. 1873, arrendator av ett hemman i Heimos.

7. Lindblad, Hugo, född i Pojo den 17 febr. 1873, arrendator av ett hemman i Heimos.

8. Enman, Anders Gustaf, torpare i Väjby, född 1804, död 1884.

9a. Hem och Hembygd IV, organ för hembygdsforskningen i Finland. Helsingfors 1925.

9b. Nylund, Otto, torpare i Totall, död 93 år gammal 1925.

10. Hem och Hembygd IV, organ för hembygdsforskningen i Finland. Helsingfors 1925.

11. Wikström, en gumma i Kynnar.

12. Sjöholm, Frans.

13. Einar Öhman, 1917, Snappertuna.

14. Enman, Anders Gustaf, torpare i Väjby, född 1804, död 1884.

15. Einar Öhman, 1917, Snappertuna.

16a. Forsström, en gubbe i Masaby.

16b. Lindroth, Edvard, Gerknäs.

17. Sköld, Karolina, gumma på kommunalhemmet, 76 år (1909).

18. Nyholm, torpare i Böle, född 1812.

19. Sundström, en gumma i Hästböle.

20. Sköld, Karolina, gumma på kommunalhemmet, 76 år (1909).

- Kristin Lauharo -